Tänk dig en blogg på ett lastbilsflak, hurrandes, skränandes. Ungefär så är läget nu. Bloggen har tagit studenten, avslutat och lagt ner efter ett år och 984 blogginlägg. Det här är det sista, nummer 985.
Samtidigt känns det svårt att släppa taget. Vi har ju haft så trevligt här, du och jag. Igår när jag var och tränade med Kapsylen och sedan åkte hem och stekte en omelett, kändes det som att jag tränade och stekte i smyg, i allra största hemlighet. Det var en ny upplevelse.
Jag tänker försöka prioritera verkliga möten istället. Att träffa vänner, prata och göra saker tillsammans. I verkligheten. Ibland känner jag att bloggen har varit ett surrogat. Kompisar läser om vad jag gör och håller sig uppdaterade, men jag har ingen aning om vad de pysslar med. Sedan finns det förstås långväga besökare här på bloggen. Men mejl och telefon finns också.
Kanske får jag bloggabstinens och börjar redan i morgon igen. Kanske är det här början på något nytt. Kanske börjar jag twittra istället, i framtiden, någon gång. Oavsett, så hoppas jag att vi ses och hörs igen.
Tack för din tid, för alla tittningar, påhälsningar och kommentarer.
Hejdå. So long så länge. Och var rädd om dig där ute.
/Russin-Ullis
PS. Förlåt om jag har hållit dig på halster angående den oerhört spännande matchen mellan Ulla Sundling och Mora Nadal i Bromma öppna. Efter många övningar gick det sådär. Sundling var kass i början men repade sig mot slutet. Final på onsdag, Salk-hallen 18–19. Kom och se den spännande upplösningen. I verkligheten.
