Kriget trappas upp

Kalkonkriget trappas upp. Här argumentationen en trappa ner i entrén. Stockholmsklassicismens Vänner mot energiglas. Gammalt mot nytt. Någon som heter Mikael mot polisen Eva. Vem vinner? Slaget om fönstren avgörs på stämman den 22 februari. Då rapporterar Russin direkt därifrån.

Kryssljug

Syrran är i stan och hälsar på Cajsa. Och tvingar ungdomen att kryssa. Sedan pratar de med morsan och Uno som, helt fräckt, påstår att de har löst krysset galant. Ja, efter tre samtal till mig. Kryssljug kallas det.

Självträning

Tränade själv i kväll. Ingen Kapsyl, ingen Åsa. Skittrist. Tristaste av det trista. Men jag har gjort det i alla fall. Det gör mig också berättigad till att ha ätit av Sollans firningskaka. Jämnt upp. Jag är fri. Kalorifri?

Fredagsfirning

Förlåt kungen. I förrgår glömde jag att fira din namnsdag, som var allmän flaggdag och allt. Idag firar vi Sollan och Komodo för att ha suttit hela fem år på Block 116. Det är gott att fira.

Kurr i Kalkonen

Det är storkurr i Brf Kalkonen angående byten av fönster. Kanske kommer du ihåg Ulla som gick runt och motionerade för att behålla de gamla fönsterglasen. Eller rättare sagt; hade man otur kunde vem som helst, påhälsande vänner eller förbipasserande, bli påhoppade med frågor och argument. Ulla gav sig inte. Ulla fanns överallt och när som helst.
Till slut blev det bestämt, på en stämma som jag inte var med på, en kombo mellan gamla glas och energiglas. I mitt gamla hus, där jag bodde tidigare, är glasen redan utbytta och klara. Men många återstår förstås, i Brf Kalkonens 600 lägenheter.
Nu ska det bli stämma igen, dålig stämning. En nybildad förening som kallar sig "Stockholmsklassicismens Vänner" vill stoppa fönsterbytet mitt i arbetet. De vill lägga fönsterprojektet i "Vintervila" för att till våren komma med nytt förslag hur fönsterfrågan ska lösas. Så här skriver "Stockholmsklassicismens Vänner", som också verkar ha drabbats av versalsjukan.

"Husen är ritade av den prisbelönte Arkitekten Wallander och planerat enligt Hallmans berömda Stadsplan vilket ger både husen och området ett högt och långsiktligt profilvärde."

"... fönsterarbetena inne i bostäderna går i Vintervila och fortsätter efter vintersässongen ... att tillsätta en arbetsgrupp under "Stockholmsklassicismens Vänner". Gruppens uppgift är att ta fram ett nytt och bredare beslutsunderlag ..."

Det är inte Ulla som är uppviglaren men hon är säkert ständig medlem i "Stockholmsklassicismens Vänner". Kvinnan "vid pennan" är den självutnämnda polisen som bodde i mitt gamla hus. Typiskt. Dags att komma med det nu när arbetet redan är påbörjat. Idioter. Nu måste jag väl gå på den dåliga stämman och rösta. Och oavsett om jag vill eller inte: upp till kamp Kalkoner!

Med fuskpäls och cowboyhatt

Vi planerar inför TDK-premiären, den stora, då Tanternas discoklubb ska ta sina första svängande danssteg. Intresset är stort, vi är ungefär 14 pers som tänkte dansa på Golden hits. För det ska ju vara så roligt, men kön brukar vara lång. Så lång att vi bestämde oss för att äta där, men vi fick inte plats. Då fick vi se att man kunde förebeställa ett drinkbord, det lät både bra och trevligt. Och så slipper man stå i kö, det är viktigt. Jag ringde därför och frågade.
Det som skulle passa oss TDK:are var ett bord för max 15 pers. I bordsbeställningen ingick: inträdet på 120 kronor, lite jordnötter, fyra flaskor champagne, tre flaskor helrör inklusive groggvirke. Allt detta för endast 9000 kronor, alltså 600 kronor per person.
Groteskt, eller hur? Undra just om vi i så fall måste ha: cowboyhattar, fuskpäls, höga klackar och anlända i en vit jättejättejättelång limousine? Vi la i alla fall ner drinkbord på Golden hits. I skrivande stund är alltså TDK dansgolvslösa.

Mina vänner Gunnar och Roffe

Roffe tittar fram bakom Berlinmuren som skiljer våra arbetsplatser åt. Roffe sitter på scenen, pöbeln en trappa ner. Roffe kikar fram precis när jag ska plåta min nya favvobok. Den heter "Gunnar – en rolig bok om tråkiga saker" och är skriven av Bob Hansson. Det är med stor sorg jag säger hej då till Gunnar 58, som precis fått ett nytt hjärta (men vems?), forskar i självhat och har köpt en gul motorcykel.
Vid ett tillfälle, långt bak i boken, super Gunnar till. Han öppnar finkonjaken som han har fått i 50-års present och undrar varför han har sparat den så länge. Måste ha varit självhatet. Bob Hansson skriver så här:

Jag öppnar ögonen, ruskar på huvudet och stirrar rakt upp i taket.
Jag ligger alltså på golvet.
Jag heter Gunnar.
Jag är en gräshoppa.
Det är inte det sämsta.
Jag är tillbaks nu.
Fan vad yr jag blev!

Nu är Gunnar slut men han lever kvar i mitt hjärta.

Alltid med Russin i minnet

Soffan mittemot nöter och använder sitt viktigaste minne. Russins. Hon samlar många av sina viktigaste saker på det lilla rosa. Backar. Samlar. Kommer ihåg. Alltid med Russin i minnet.

Russin är häftigare än jag tror

Russin är kanske inte så knastertorrt och gammaldags ändå. Idag fick jag en praktikförfrågan från en elev på Infokompgymnasiet i Linköping, som skrev så här:

"... jag går webb/grafisk kommunikation och strävar efter det så tänkte jag att en häftig byrå skulle vara det bästa valet eftersom jag kan se mig själv i den positionen framöver ..."

Joråsåatt.

En gammal animerad gif

Uppdaterar min webb på eftermiddagen med mina senaste jobb. Det är svårt. Jag har nästan glömt bort all kodkunskap. Sist jag hackade html i nåt slags fuskprogram var kanske 1996. Det är länge sedan, det också.
Egentligen skulle jag väl ha en flashigare webb. I just Flash med justa moves och coola övergångar. Men varför försöka vara någon annan än den man egentligen är? Varför inte vara sann mot sig själv? Att bejaka sig själv ska vara bra, har jag hört.
Det är bara att inse, jag är en hackig gammal aninmerad gif som väger för mycket.

Kolla in den uppdaterade men gamla webben

Hej då studielån!

Idag är en historisk dag. Idag har jag ringt till CSN för sista gången i mitt liv, förhoppningsvis. Men det verkar som att denna hatade institution skärpt till sig, de har väl varit tvungna efter massiva klagomål. När jag ringer får jag vänta, det är 14 samtal före. Men den beräknad väntetiden är bara två minuter. CSN jobbar i en rasande fart numera. Oväntat.
Samtalet resulterade i en annan, kommande historisk händelse. Den sista februari ska jag göra min sista inbetalning av mitt studielån. Det är bara 3160 kronor kvar av tre års studier och det ska jag betala då. Vilken lättnad, så himla skönt. Men så kommer insikten. Jag är snart närmare pensionen än studenten.

Mätt och trött företagsledare

Äntligen hemma. Äntligen mat i magen. Det var sju timmar sedan jag åt lunch, däremellan en banan och en kopp kaffe. Inget vidare om man ständigt ska förbränna och kanske gå ner ett gram eller två. Och sedan ingen träning. Vilket förfall.
Nu är det kontor. Ingen rast och ingen ro för företagsledare Russin. Det värsta är att jag är ganska trött. Det finns risk för felskrivning och felräkning i verifikaten. Då kan jag få skäll av min ekonomiska rådgivare. Som person är han världens snällaste men ibland sätter han tvären och använder sin strängaste kamrersröst och då blir jag lite rädd. Om det vill sig riktigt illa säger han: men Ulli, har inte du läst företagsekonomi på universitetet? Då är det lite dålig stämning. Men visst har jag det. Jag har läst grafisk tyska också. Men inte sjutton kommer jag ihåg vad klammerhäftmaskin heter på tyska. Ganz unmöglich.

Tappat lock, tappad sug

I morse hade jag en ful tanke. Precis när jag skulle gå av bussen for min träningsvattenflaska ur väskan. Duns. Jag tog upp den och såg att korken på flaskan saknades, men jag såg ingen kork på golvet. Kanske hade jag tappat den på vägen till bussen eller också ligger den kvar hemma. Det var då den kom, den fulaste tappa-sug-tanken. Att jag faktiskt inte kan gå och träna idag, eftersom jag har tappat både korken och orken (se bildbevis).
På eftermiddagen gick först Åsa iväg på träning. Strax därefter Kapsylen. Men strebern Russin satt kvar och arbetade, hårt. Och nu är det så sent och jag är så hungrig, att jag bara inte kan gå och träna.
Så synd.

Nya grannar

Oj, så många nya grannar jag kommer att få. Först byggs det cirka 3500 lägenheter vid Hornsberg. Sedan har de smällt upp det här mellan Rålis och Drottningholmsvägen som jag passar på väg till bussen. Det ska tydligen bli hotell också. Bra, jobbigt annars att springa runt och fika hos alla nya grannar.

Sportar från soffan

Softar. Äter gårdagens mat ink efterrätt, gott. Pöser i soffan och tittar på handboll. Den gamla högernian (eller var det vänster?) blir trött bara av att se dem springa hit och dit. Men det känns lite sportigt i alla fall. Och jag måste ju tänka min gamla skada, korsbandet och hoppskottsärret på vänster knä.
Har inte gjort många knop idag och så mycket mer lär det inte bli heller. Vet bara att jag ska kolla in Viveka, Gulletussan och Tabita, vi som har så mycket gult gemensamt. Kanske ska jag vattna blommorna också. Men bara kanske.

Läs mer om Mia och Klaras återkomst

De stora blå

Provar mina stora blå igen. Hur de ser ut. Hur jag ser ut. På den här tiden, när det begav sig, var jag ju lite het. Eller så ljummen som jag någonsin kan bli. Var ute i svängen och hade ganska snigg kille. Undra just hur jag kunde få ragg på de här studentbrillorna anno 1986.
Det jag funderar mest över varför de blivit så trånga och tajta. Varför ögonfransarna tar i glaset, varför det blir imma och jag får ont bakom öronen. Visserligen har jag gått upp i vikt men jag kan väl inte ha fått fetare skalle? Egentligen är det avståndet från örat fram till näsan som måste ha ökat på något sätt. Huvudet har blivit djupare eller också så har öronen flyttat på sig, bakåt. Jag får inte ihop det, hur jag än smarttänker.
Men har man tråkigt kan man i alla fall prova dem och göra så här skojsigt. Det är bra.

Bjudning med hemlig gäst

Gästerna Bettan och Matte och den hemliga, som kom förklädd.


Doggen var också med förstås, den fina och allergivänliga Kajsa.


Vad är Ullis? Hon är hemlig gäst. Hon spöade oss duktigt i Jeopardy.


Glasögonorm från 18 års ålder. Så här snigga och blå och tajta var de då. De sitter så hårt att det blir imma på glaset.


Skolfröken Ullis ser dock riktigt hyfsad ut i dem.


Matte försöker prova, men han skrattar för mycket.


Testar igen. Och det går med lite vilja. Han ser dock ingenting.


Bettan ser också suddigt. Fotografen är också suddig.

Oväntat besök

Jag får oväntat besök. Cilla tittar förbi. Hon får en kopp finkaffe på malda bönor, inte Gevalia, och skummad mjölk av sin kusin som faktiskt är hobbybarista. Det är trevligt att få en påhälsning bara sådär. Det händer oerhört sällan i den här stan. Undra just varför.

Laddar

Min mobilladdare har kurkat ur. Åker till Fridhemsplan och går in på Kjell & Co för att köpa en ny. Lång kö. Bara gubbar. Gubbar som kliar sig i huvudet och halar upp tekniska apparater med dinglande sladdar på disken och behöver någon liten reservdel. Trasiga apparater, svårlösliga problem och omständliga gubbar. Det tar hur lång tid som helst.
Nu är jag hemma igen och laddar inför kvällen. Lagar mat och måste dammsuga. Matte, Bettan, Kajsa och hemlig gäst kommer hit ikväll. Matte måste jobba för maten. Stackarn. Han ångrar nog att han gjorde om mitt kök, för det livslånga serviceavtalet som jag påstår ingår. Mamsen påminner mig om att göra rent under diskbänken, Bettan kommer och då har det hög prioritet.

En gul utanför Rosa

Det blev träning och vin men inte samtidigt. Ullis lurade över Petra och mig till Lilla E och Rosa drömmar efter träningen. Gott, välgörande och trevligt.
Sedan ohälsosam luftning utanför Rosa. Detta otyg till rökning. Jag tog en gul. Kanske är det bara jag och Tabita, den tribaltatuerade trashmorsan, som röker gult. I hela världen.

Vinträning

Nu är det snart träningsdags. Men helst vill jag träna så här. Med vin. Min kusin, rolighetsministern, skickade den till mig idag. Hoppas att jag inte får upphovsrättsspö för att jag lägger upp den här. Men det syns i alla fall vem som har gjort den. Jag länkar till Harold's planet, för säkerhets skull.

Ny uppfinning och skydd för skalliga

Martin G är en uppfinningarnas man. Igår ett hopvikt A4-papper. Idag hopknölat dasspapper. I morgon en kudde eller tvättsvamp? Eller kanske något så helcrazy som en påse geléhallon?

Jättemycket mer Obama

Allt är nytt i staterna. När Obama blir president och flyttar in i Vita huset görs till och med vitahuswebben om, som även inkluderar en presidentblogg. Men det är väl tvekis om Obama själv skriver där, han verkar ha det ganska sjåigt just nu. Läs mer på Cap & Design.
Snacka om publicitet om man skulle råka bli president i USA. Sajten Going har gjort ett jättekollage av alla tidningsframsidor som visar hur världen har valt att framställa den nye presidenten. Man kan inte bli annat än pr-avis. Impressive, som man säger over there. Kolla in Going

Bort med busken

Apropå Bush. Roligaste reklamen i samband med presidentbytet gjordes i Australien för hårborttagningsmedel Veet. Ett medel som man tar bort hårväxt med, både här och där, med uppmaningen "Goodbye Bush". Enligt Veet tar det bara några minuter att bli av med generande hårväxt med deras produkter. Bush tog dock åtta år på sig innan han försvann, skriver Resumé. Hur roligt som helst.

Läs mer på Resumé

Hörlureskydd för flintskalliga

Martin G är från Karlstad, där solen skiner. Han är min reseledarkompis, har läpphandfat och har precis köpt nya hörlurar. Men de skaver på flinten. Här är hans nya uppfinning.

Dålig bushstämning i Frankrike

Fransmännen och Bush gick inte heller så bra ihop. Det sista Bush gjorde var att chockhöja tullen på fransk roquefort med 300 procent. Läs mer på Lantbruk

Ny obamatid

Kollar och lyssnar på Obamas tal i efterskott på dn.se. Jag missade ju installationen på grund av världspremiär och Walter Bidén. Och igår var jag inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Jag blir impad av Obama, inte minst av hans retorik. Han har säkert en hel stab med talskrivare, men det gäller ju att kunna framföra det också. Inte alls så bombastiskt, vilket i mina öron gör det han säger mer trovärdigt.
Bush åkte hem till Texas, skönt. Där kan han sitta. Men han höll också tal när han kom hem. Han sa att han inte ångrade någonting av det han gjort under sin presidenttid. Så klart kan han inte säga annat. Men vad skönt det måste vara, att känna sig så fulländad.
Nu ser jag fram ny obamatid. Det känns klokt, nytt och ljust. Bara ingenting händer honom.

Filosofisk kärlek kanske?

Nu har jag fått förslag på tilltänkta igen, utan att ha bett om det. Kärlek på posten från Speedate via Facebook, trots att jag varken har gjort någonting eller anmält mig någonstans. I alla fall, tre nya kandidater anlände idag. Vad tror du om de här?

Torfa 42, svensk: skild, nybliven morfar (!), gillar naturen och att vandra.
Kentan 41 svensk: skriver inget om sig själv förutom att han, liksom jag, är vattuman.
Sokrates 42, engelsk: spelar golf. På bilden ser han ut som näcken. Han står naken i skogen bakom en trädstam med sitt långa hår fladdrande i vinden.

Synd bara att jag inte törs visa bilderna. Näcken är verkligen något i hästväg.

Premiärer kostar

Det kostar på att vara premiärlejon. Min kropp ångrar både Irish kååfi och klistret på barstolen. Och jag som snart ska iväg på tanttennis. Sportfånen tar stryk av premiärlejonet. Det blir nog inte många trepoängare i kväll. Men först ska jag gå på bolaget. Vilket förfall, sedan i förrgår.

Världspremiär för Walter Bidéns nya

Igår var jag på världspremiär. För första gången i världshistorien visades Walter Bidéns film "Who killed Bob Marley?". En film om journalisten Walter Bidén som letar efter sanningen om Bob Marleys död. Och hittar den, på något konstigt sätt. Vansinnigt roligt. En halvtimmeslång tecknad film av Age och Fripp med flera. Den tog nio år att göra, men så blev den bra också.
Träffade flera gamla kollegor på premiärkvällen på Tvålpalatset. Min relativt nya kollega Kapsyl hade den goda smaken att gå hem i tid. Men inte jag, förstås. Jag hängde med in i det längsta. För att det var så roligt. Satt som fastklistrad vid Rivals bardisk och drack Irish kååfi med Fripp. Vägrade nästan att gå hem när världspremiärseftersläcket var slut.

Kolla in trailern och Walter Bidéns egen webb


The filmmakers. Age och Fripp. Längst till vänster Anders från Bagis, tror jag, känner honom inte men han verkade också ha varit med på ett hörn.

Dalarna i fin form, Fru Form i ful

Tidskriften Form, nummer 10, slår alla rekord. Ett helt nummer fullt med Dalarna. Och inte en massa gammalt hembygdsskit anno nittonhundrafrusitfast, utan ganska nya härliga dalaformer. Tanken var först att Form skulle göra ett knäck om Dalarna, men det fanns så mycket att skriva om att det blev en hel tidning till slut. Dessutom har nummer 10 slagit alla tidigare rekord när det gäller lösnummerförsäljningen. Det påstår i alla fall Fru Form, Ewa Kumlin som är vd på Svensk Form, på sin blogg.
Fru Form har samma blogglösning som jag, där man kan välja färg på brödtext och rubriker. Där man också kan välja bland layoutmallar som är riktigt fint anpassade. Men hur kan man då, i egenskap av Fru Form, välja en sådan ful och oläslig variant? Blå och rosa text mot svart bakgrund är oläsligt. Bloggen flexar i sidled och kan resultera i kilometerlånga rader, vilket gör det ännu svårare att läsa. Jag förstår inte hur man kan misslyckas så fatalt när det finns så bra förutsättningar. Dessutom känns det lite fegt att inte visa kommentarerna till inläggen, annars skulle nog jag ha skrivit ett.
Dålig form, Fru Form. Men tidningen är fin.

Kolla på Fru Forms blogg

Stor dag

Idag svär Obama. Det gör jag också, men alldeles för mig själv långt nere i tvättstugan. Där är väl där likheterna slut. Han blir president i USA nummer 44. Jag är, och förblir, Queen of the tvättmaskin. Inget nytt, inget stort men inte så pjåkigt. Idag ska jag möta världen på nytt, helt nytvättad och med tillförsikt och glädje. Har jag bestämt.

Omelett för en sur sportfåne

Packar upp sura och svettiga träningskläder till Idrottsgalan och tycker att det passar bra. Gör en omelett och hoppas att den smittar av sig på humöret. Istället gråter jag en skvätt över Christoffer Lindhes prestation, han som vinner Sportspegelns pris. Han blev överkörd av ett tåg 2006. Två år senare tävlar han i Paralympics i simning, utrustad med endast en arm.
Flinar dock åt Robert Gustavsson, men tycker Gunde skrattar lite löjligt mycket och pratar för mycket dalmål.
Röstar på Jonas Jacobsson som vinnare av Jerringpriset. Tycker att Kallur skulle ha vunnit istället för Kalla, inte bara för att hon pratar dalmål, inte bara för att hon är från Falun, inte för OS-fallet utan för världsrekordet. Och för att hon verkar så rar, vilket i och för sig Kalla också verkar. Men i alla fall.
Undrar vad sjutton Ranelid, min senaste läsupplevelse, surrar om. Han är verkligen helt galen och skriver böcker som jag inte gillar. Eller i alla fall en bok, som jag bevisligen inte gillar.
Applåderar åt Stavros Louca, som är prisutdelare för Årets prestation. Men jag tycker Stavros Louca själv skulle ha guldmedalj för sina fina prestationer i skolan.
Tänker på vad jag skulle ha sagt om jag var prisutdelare som Elisabet Höglund. Jag skulle ha det burrigaste håret i mannaminne och säga nåt i stil med: jag har ju varit en ganska sopig handbollsspelare en gång i tiden (och dra upp kjolen för att visa ärret på knät som bevis, jag tror bevis är viktigt). Idag åker skidor men brukar bli överkörd (dra upp kjolen igen och visa markeringen efter den snart borttonande lårkakan, dessa två kjoluppdragningar blir sedermera omskrivna som "kjolchocken" i media). Åker skridskor i klubb eller med morsan om det inte är för halt, tränar på Worldclass till toktechno tillsammans med Mmm och gör en massa mål då jag spelar tanttennis på onsdagar ...
Det kunde nog, trots allt, ha blivit ett ganska fint och sportigt anförande.

Medlemskap i ny klubb: Mmm

Jag klubbar som attan just nu. Jag är med i tennisklubben Salk, bokklubben Hce, tantdiscoklubben Tdk och skridskoklubben som ännu inte har något namn. Nu är jag med i Mmm också, tillsammans med mina träningskamrater Åsa och Petra. Tillsammans bildar vi Medelålders motsträviga motionärer. Men vi har varit och tränat nu, trots att det var både motsträvigt, motvilligt och förbannat skittråkigt.

Dysterkvist är roligt men trist

Det blev laxdumplings från Panda till lunch, mycket gott. Kanske kan lite motion och träning liva upp ytterligare denna errormåndag. Jag tänker göra ett försöka i alla fall. Ingen vill ju vara en dysterkvist, egentligen.
Dysterkvist är för övrigt ett väldigt roligt ord. Som om det är gjort för att man inte ska vara just dysterkvist utan dra på smilbanden istället. Jag drar på dem lite. Men sedan faller jag tillbaka till min allra suraste, mest buttra, surkartsmin.

Måndagserror

Idag känns det som allt är fel. Sover för länge och vaknar på fel sida. Fel i ryggen. Fel humör. Fel i Photoshop. Fel i korrekturet. Fel i huvudet. Nu ska vi se om jag får till en rätt så bra lunch.

Vilse i pannkakan

Varför hittar inga taxichaufförer i stan längre? Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag får visa vägen hem till mig själv. De verkar totalt vilse i pannkakan. Har ingen aning.
Okej, min gata är förvisso en pyttegata men de hittar inte heller till Thorildsplan eller till Lindhagensplan. Idag hittade min till Norr Mälarstrand, men det var allt. Otroligt. Vad händer om de skjutsar någon som inte är från stan? Taxichaufförer ska bara kunna två saker, köra bil och hitta vägen.
Nu är jag i alla fall hemma. SJ klockade på ganska precis på 2.40 från Falun. Otroligt det också.

Hildur halkar runt på Runn

Hildur halkar omkring på Runn. Det är premiärtur, skridskorna lossnar två gånger och det går inget vidare. Det är så halt, tjatar Hildur, som dessutom har namnsdag dagen till ära. Grattis på Hildur-dagen!


Långt ifrån sin moderskridskoklubb halkar jag också omkring. Det går inget vidare för mig heller. Mulet och motvind.


Hildur och jag tar oss i alla fall bort till Främby udde där vi pustar ut och fikar. Först tyckte Hildur att vi inte skulle ha någon matsäck med oss. Men det satte jag p för. Visserligen har vi inga mysstundsoptimerade kanelgifflar men Hildurs hembakta vaniljbullar smakade förträffligt.


Hostiga kamrer Uno stannar hemma och kontorar för Russins räkning. Och i år räknar han rätt: jag är inte med i lyxfällan längre. Hurra!

Jag anpassar mig

Jag anpassar mig. Försöker vara till lags. Smälta in. Idag fick Uno en varm morgontidning.

Inte ett korvöre

Det blev ingen vinst, inga miljoner, inte ett korvöre. Men Lena och mamsens kusin Ove i Strand bjöd på god mat och vin. Och katten Gubben var fin, men vägrade att vara med på bild. Kanske en smula impertinent, vet du vad det betyder? Det var en av många frågor som vi missade när vi spelade "Vem vill bli miljonär". Men något storslam blev det alltså inte. Uno vann visserligen en slant på V75 utan att behöva svara på en endaste fråga. Lite fuskigt.

Nya intryck i Falun

Hildur och jag drar in till Falu city medan hennes kille är hemma och hostar.


Här händer det grejer. Värdshuset Gyllene måsen har flyttat till Falun McDrive, vad nu det är för nåt nytt.


Hildur framför nya Falangallerian, som ännu bara har öppnat lite.


Det är kallt. Även Engelbrekt har fått mössa och halsduk för att hålla värmen, där han står alldeles ensam på Stora torget.


Gamla stadshotellet har blivit kårhus. Här har Hildur lärt sig att dricka sprit, berättar hon. Tom Collins var den första, sedan har det bara gått utför.

Varm morgontidning

Jag får uppdraget att hämta tidningen i postlådan. Det klarar jag galant. När jag kommer in igen tänker jag för mig själv; undra just var jag ska lägga tidningen, här nere eller ta upp den till övervåningen. Det finns säkert en inarbetad morgonrutin för tidningsinhämtningen som jag inte känner till. Mycket riktigt. Jag lägger den nere och går sedan upp. Var är tidningen, frågar morsan då. Vi brukar ta upp den till övervåningen. Och om tidningen är kall brukar Uno lägga den på det varma badrumsgolvet medan han gör morgongymnastik, då är den lagom uppvärmd för läsning sedan. Tänk att jag kände det på mig. En särskild inarbetad morgontidningsrutin. Det är lätt att göra fel här.
För övrigt är krysset löst. Morsan har, iklädd sin nya rosa morgonrock som hon äntligen har sytt upp ärmarna på, löst det via nätet. Teknikens under.

Tågrekord

Idag var det verkligen tågrekord. Det tog fem hela timmar till Falun. SJ har gjort det igen. Väl i Falun väntade fondue och två föräldrar. Så skönt.

En norrlands i Sala

Nu skulle jag ha varit hemma hos mamsen och Uno och druckit drink. Istället befinner jag mig på ett helt annat ställe. Det blir en norrlands i Sala som fredagsdrink.

Blä från Solna

Nu har jag precis fått ny avgångstid. Jag åkte från centalen 15.45 och kom till Solna och vi kommer att åka härifrån 17.45. Vi kommer alltså att hänga här på spåret i Solna i två timmar. Bbbbbllllllääääää. Jag är hungrig och mina M är uppätna.

På spåret eller ur

Blir stående redan efter fem minuter. Vi kom bara till Solna. En olycka i Väsby, någon som har hoppat. Otäckt. Totalt stopp i tågtrafiken. Vi tar en halvtimme i taget, sa lokförare i högtalaren nyss, förhoppningsvis blir det inte mer än en timme. Astrist. Men på mig går det i alla fall ingen nöd. Än.

Drink och lite falukorv

Veckans fredagsdrink intages i Falun, precis granne med Melkers falukorvsfabrik. Just nu står säkert morsan och Uno och hänger över drinkboken och tänker; vad ska vi göra för spännande fredagsdrinkspecialcocktail nu när Ullis kommer hem? Den som väntar får se. Däremot hoppas jag något festligare än falukorv till fredagsmiddag.

Bokdiss

Så vände vi det sista bladet på Ranelids "Kvinnan är det första könet" i vår bokklubb HCE. Skönt att det är slut, ty han bara tjatade och upprepade sig själv, han spred sin säd och svalorna häckade i hennes blygd. Ranelid är ingenting för Överbibliotekarien, även om jag är impad av berättartekniken. Så klart hade vi i bokklubben trevligt som vanligt och hann med ganska mycket prat utanför bokens blad.

Och vad ska vi göra med tant?

Julen är över för länge sedan men Blocktanten består. Vad ska vi göra med henne? Här är några förslag:
1. Rondelltant (observera inte bordelltant), men i så fall var?
2. Skänka tant till Moderna med ett cykeldäck kring magen (konstverk eller fornminne?)
3. Hänga tant från Västerbron (tant är dessvärre höjdrädd).
4. Ge bort tant till kungen (han verkar inte så rolig).
5. Tutta eld på tant, men var (helst inte, verkar göra så ont)?
6. Skänka tant till Gävle kommun (då kan jag ju hälsa på morbror Nisse och moster Karin i alla fall).

Vad tycker du att vi ska göra med tanten?

Vad ska vi göra med Blockbocken?

Julen är över för länge sedan men Blockbocken består. Vad ska vi göra med den? Det diskuterades på Blockölen igår (medan jag gjorde mål på tanttennisen) och här är några av förslagen:
1. Rondellbock, men i så fall var?
2. Skänka den till Moderna med ett cykeldäck kring magen.
3. Hänga den från Västerbron.
4. Ge bort den till kungen.
5. Tutta eld på den, men var?
6. Skänka den till Gävle kommun.

Vad tycker du att vi ska göra med bocken?

Torrt och knastrigt beröm

Jag har fått beröm här på morgonkvisten för en webb som jag har gjort. En besökare har mejlat till min kund och skrivit så här:
"Vi har noterat att ni förändrat hemsidan och tycker att den är föredömlig.”

Tanttennispremiär

I kväll är det tennispremiär för tant. Ulla McEnroe på banan igen efter långt juluppehåll. Kanske gör jag några trepoängare eller ett och annat hattrick. Vi får se hur det går. Missar dessvärre Blocköl här på jobbet, vilket känns bedrövligt. Men vad gör man inte för tenniskarriären.

Reiseleiter på hög nivå

På min fritid på jobbet är jag också reiseleiter. Jag och Martin G (han med läpphandfatet) har fått den fina uppgiften att ordna Block Skitour 2009. I år har tolv villiga skidåkare anmält sitt intresse. Just nu skickar jag förfrågningar, både högt och lågt, till Italien men ingenting är bestämt eller bokat ännu. Skriver på utrikiska och känner mig väldigt internationell. Ånyo: man har ju olika skills.

Snällhet och kaloribortfall

Herregud. Glömde att berätta världens viktigaste grej. Jag tränade igår kväll, igen. Cyklade och gjorde av med hela 95 kalorier och ytterligare 36 på trampmaskinen. Plus, eller minus rättare sagt, kaloribortfallet för allt skrot jag lyfte. Kvällen avrundades med sushi och ett par pepparkakor, för snällhetens skull. Nu är det kväll igen och jag ska hem städa och köra ut tomten. Säkert ett visst kaloribortfall på den övningen också, såvida snällheten inte måste premieras extra mycket. Men jag tror jag har varit ganska snäll idag. Kanske kommer tomten nästa år igen.

Ut med jesusbarnet

Tjugondag Knut och idag ska julen ut. Gissar att det även gäller nedmontering av diverse julpynt på webben. Du har väl sett Russins jullogotyp med självaste Jesus och Betlehems blinkande stjärna? Passa på nu. Den kanske inte åker ut idag men inom en snar framtid.

Till Russins julpyntade webb

Russin krymper

Fy satan. När man ser sånt här har jag lust att lägga ner. Helt. Russins självförtroende krymper ner till en kommatecken i sex punkter.
Begåvad typ, den där Rob Morris från Australien. Usch. Titta på hans webb, Digitalmash.

Finfint retromönster

Här är nåt annat som är finfint. Fantastiska retromönster från Orla Kiely, vad nu det är för nåt. Har snott uppslaget från en annan hemlig designblogg på Cap & Design. Men sniggt är det.

Till Orla Kielys webb

Playtime hemma hos mig

Russinkontoret flyttade i halvlek. Jag löste en hel del kniviga problem mellan tvättvarven. Men efter lunch gick jag till riktiga jobbet.
Vägen dit är numera så fin. Har ju rapporterat tidigare om ombyggnationen vid Thorildsplans station. Och nu är det klart. Det är konstnären Lars Arrhenius står bakom det här fina, som han kallar "Playtime" och som jag kallar datanostalgi.

Läs mer på SL:s webb

Surt

Queen of the tvättmaskin är purken. Ingen av torktumlarna funkar. Allt måste in i torkskåpet, vilket resulterar i stela lakan. Visst har det hänt värre saker men just nu, en sur måndag morgon, känns det här snudd på oöverkomligt.

Från Rival till camorran

Skridskoklubben på land. Den här söndagen långt bortom frusen fika med mysstundsoptimerade kanelgifflar. Istället äggröra, bacon och bagels på Rival. Minst lika mysigt och trevligt. Även om Berns asiatiska brunch vinner, så var Rivals inte alls så dum. Gott och dessutom lugnt och skönt.
Sedan gick Kicki och jag och såg "Gomorra". Bra, men hemsk förstås, och dokumentärig i sin form och uttryck. Det var bra att vi läst boken innan vi såg filmen. Gissar att den annars kunde ha blivit rätt lösryckt och svårare att förstå.
Tur att vi lever där vi lever och bor där vi bor. Annars skulle väl jag vara i full färd med att spöa upp grannen just nu, för att vederbörande har ställt ut soporna utanför dörren. För det får man faktiskt inte, enligt Brf Kalkonens stadgar. Men jag är snäll som ett lamm, gör ingenting, säger ingenting. Eller så skulle soporna vara fulla med kemikaliskt avfall som grannen, i smyg, skulle gräva ner i min balkonglåda så att både jag och blommorna strök med. Men som tur bor jag inte i Camorraland. Sverige, Stockholm, Kungsholmen och Brf Kalkonen känns, som tur är, rätt tryggt och säkert.

Rappne komponerar

Ulla Rappnes senaste komposition. Hon kallar den, helt opretto, "när vinter möter vår". Vinterns hyacinter och vårens tulpaner. Och den doftar fantastiskt.

Det blev inte roligare än så här

Det är nyttigt att ha tråkigt, har jag hört. Inte för att jag hade direkt tråkigt på min tur på stan men inte jättekul heller. Ofta känns det så, när det inte är riktig självvalt.
Kaffe och macka på Sosta var förstås gudomlig. Alla pratar italienska och det känns som man är i Italien, på riktigt. Jag gillar verkligen kaffe med mönstret och tårtpapper på fatet. Sedan till Hötorget. Då vet jag inte riktigt i vilket land jag befinner mig i. Men roligt är det och blommorna är lika vackra som priset. Sedan en tupplur på soffan och därefter mina specialköttfärsbiffar med höstens sista kantareller. Mycket gott. Nu World Trade Center. Det känns som det var igår. Och det känns förjävligt.

Skräckis eller persika?

Hemmaspa eller skräckfilmsscenario, skillnaden är hårfin. Det avgörande blir väl om typ fem minuter. Zombie på riktigt eller bara som vanligt men med persikohy?

Smulig och blank

Nu har jag haft kryssjour och bidragit med NSYNC, även om jag fuskade och kollade upp det på nätet. Jag har ätit ägg, druckit kaffe, färskpressad apelsinjuice och ätit ett par smuliga skinksmörgåsar.
Idag skulle jag åka till Malin. Vi skulle umgås och kanske åka skridskor på sjön vid hennes hus. Men de kräks hemma hos Malin, ringde hon och sa i morse. Det är synd, för jag hade längtat lite efter det. Nu är dagen helt blank. Det vete katten vad jag ska hitta på för roligt. Kanske julgransplundring med en elak tomte? Vi får se.

Veckans fredagsdrink

Inte på långa vägar så bra som Ugglas men i alla fall. Här ett gammalt fint recept från Peffen från Uppsalas fattiga studenttid, som passar utmärkt så här julgransplundringstider.

Gamnacke

Huvudet dunkar inte längre. Kanske dunkar det tillbaka i morgon istället. Men nacken värker. Tänk, jag kände nästan på mig det. Det är farligt att träna.

94 kalorier senare

Man kan tro att de är på väg till tandläkaren, Åsa och Petra. Worldclass känns ungefär lika jävligt och plågsamt. Instruktörerna har tröjor med logotypen på och med payoffen: "We are family". Pyttsan.
Jag cyklar och blir av 94 kalorier och förlorar både mot Petra och Åsa som trampar och kämpar mer, uppenbarligen. Men Åsa trampar och avviker efter en halvtimme. Och jag vet att hon har fyra mandelbeskvier i en påse med sig hem.
Många tappade kalorier senare går jag. Petra är flitigast. Jag måste förbi jobbet och hämta min dator. Slår in portkoden när jag ska larma av. Och då går förstås larmet. Tuuuutttt. Tuuuutttt. Öronbedövande. Det värker i skallen, som när man borrar i en tand hos tandläkaren. Får till slut tyst på eländet men har fortfarande ont i huvudet. Det dags att gå hem. Jag behöver bedövning. Mat och ett glas rött. Undra just hur många kalorier det motsvarar.

Resnyggt

Äntligen något resnyggt. Ett kanadensiskt företag har kommit på den geniala idén att faktiskt göra bra form av återvunnet papper.
Kolla på ecojot.com. Men så typiskt trycksaksnissar. Man måste ladda ner en hel katalog på över 30 MB för att ens kunna se några av deras produkter. Den här exemplet har jag snott ur deras tunga katalog. Ett genialt tips tillbaka: lägg katalogen på webben istället.

Hur mår jobbsverige?

Hur mår du där ute? Är det kul att vara tillbaka och arbeta? Det roligaste jag har gjort i dag är att jag har skratta två gånger på ett möte och ätit en kola som var himmelsk.

Så låt bli den sista tribaltatueringen

Såg du grammisgalan igår? Varför kan ingen av vinnarna hålla ett vanligt tacktal? Eller egentligen behöver det inte vara ett tal, bara säga något kort, trevligt. Det är konstigt att det ska vara så svårt.
Men konstigast är nog Olle Jönsson i Lasse Stefanz, som för övrigt fick en grammis för årets dansband. Gubben har gjort en tribaltatuering på sin lite dallriga överarm. En tribaltatuering med noter från låten "Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv". Visst är det hemskt?

Mjukstarten fortsätter

Jag går hem, redan. Men tro inte att jag ska ligga på latsidan för det. Jag ska ha kontor. Avsluta året. Det är lite knivigt och ganska tråkigt. Men jag har fått tillsägelse av min bokförare och ekonomiska rådgivare och då kan man ju inte annat än lyda. Särskilt inte om man är gratisklient.

Årets första representation

Årets första representation bjuder Kapsyl Reklam på, numera AB och det är stort. Men i ärlighetens namn pratar vi inte så mycket jobb, alls. Jag äter årets första chicken tikka masala, samma som föregående år. Nyare än så känns det inte, denna första jobbonsdag.