Tänk dig en blogg på ett lastbilsflak, hurrandes, skränandes. Ungefär så är läget nu. Bloggen har tagit studenten, avslutat och lagt ner efter ett år och 984 blogginlägg. Det här är det sista, nummer 985.
Samtidigt känns det svårt att släppa taget. Vi har ju haft så trevligt här, du och jag. Igår när jag var och tränade med Kapsylen och sedan åkte hem och stekte en omelett, kändes det som att jag tränade och stekte i smyg, i allra största hemlighet. Det var en ny upplevelse.
Jag tänker försöka prioritera verkliga möten istället. Att träffa vänner, prata och göra saker tillsammans. I verkligheten. Ibland känner jag att bloggen har varit ett surrogat. Kompisar läser om vad jag gör och håller sig uppdaterade, men jag har ingen aning om vad de pysslar med. Sedan finns det förstås långväga besökare här på bloggen. Men mejl och telefon finns också.
Kanske får jag bloggabstinens och börjar redan i morgon igen. Kanske är det här början på något nytt. Kanske börjar jag twittra istället, i framtiden, någon gång. Oavsett, så hoppas jag att vi ses och hörs igen.
Tack för din tid, för alla tittningar, påhälsningar och kommentarer.
Hejdå. So long så länge. Och var rädd om dig där ute.
/Russin-Ullis
PS. Förlåt om jag har hållit dig på halster angående den oerhört spännande matchen mellan Ulla Sundling och Mora Nadal i Bromma öppna. Efter många övningar gick det sådär. Sundling var kass i början men repade sig mot slutet. Final på onsdag, Salk-hallen 18–19. Kom och se den spännande upplösningen. I verkligheten.
10 kommentarer:
Grattis till studenten! Mvg i bloggning, tack för året som gått, jag hänger en blomma runt din hals och skålar i bubbel.
En era har gått i graven. Känns så sorgligt på nåt vis. Men förändring ska ju vara bra sägs det. Så här ska inte hängas läpp!
Tack kära Russin för den här tiden. Kul att ha varit lite internetkändis på ett hörn en tid.
Nu får vi bara ses IRL.
Lambo hej!
Tack kära syster. Det är inte alla som har tagit bloggstudenten :-) Det tog ett år som sagt och 985 inlägg.
Kapsyl: ja, nu måste vi umgås ännu lite mer. Varje lunch, varje träningspass, på Rosa och inklusive semester i Grebbestad med torrnål och bland etsningar.
Sitter här med sorgflor för ansiktet och sörjer bloggdöden.
Nej, ärligt talat tack för att du orkat så länge och skapat så många trevliga episoder för oss läsare. Vi har ju en bra telefonkontakt så jag hoppas att jag kommer att få del av alla dina äventyr. Lycka till med livet!
Tack kära mamsen. Känns inte som vi kommer att tappa kontakten i alla fall.
Jag kommer verkligen att sakna dig, och känner mig lite skyldig att jag inte gett mig till känna mer. Må så gott i friska luften.
Pusselikram Annica
Vi ses på www.twitter.com istället. Ha det gott!
Ja, tack för den här tiden och lycka till!
Hej då bloggen. Så sorgligt (men det är väl för att jag inte träffar så många verkliga människor utan håller mig till Fejan och bebis-soffor nu för tiden).
Ja, det är lite sorgligt. Och det är nästan så att jag ångrar mig. Ibland.
Skicka en kommentar