Framme. Äntligen. Tycker att det är så himla trist att köra så långt. Först, efter tio minuter, stannade jag hos kusin Cilla i Västberga. Nästa stopp, två minuter senare, var hemma hos farmor och hennes pelargoner. Sex timmar senare är jag äntligen framme med min resväska (utan läsartips om vad jag skulle packa :-) Väl framme hittade jag; mamma, Uno, moster Karin, morbror Nisse, syster Lena och hennes Niklas. Vilken lycka.
2 kommentarer:
Har moster Inger börjat fira pensionsdagen redan? Mitt på blanka vardagen!
Ser trevligt och lugnt ut på era familjesammankomster. Tänk så olika de kan vara.....
Ja, tänk så olika. Igår lekte vi "Så kan det också låta, typ" och ingen blev osams eller började bråka.
Skicka en kommentar