Tjockkusinernas nerfärder och irrfärder vid berget – en resumé

Tjockkusinerna på väg upp. Fyra av sex dagar med bara ett par minus och strålande sol. Bra skidförutsättningar för lata och bekväma tjockkusiner.


We don't do släplift. Det var antingen sittlift eller linbana som gällde. Tog också tåget upp på berget, precis som en tunnelbana som gick igenom berget och upp. Smart, särskilt när det blåste.


Cilla på topp, nedanför byn Tignes.
"Tänk erosion, bergen krockar och sen 50 miljoner år senare; en skidort" sa min smarttänkta kusin.


Lysmask. Cilla i ny mössa med flätor, en slags lysmask. Jag som annars tycker att naturen är en smula överskattad; men det här alplandskapet önskar jag att alla fick se och uppleva.


Nålens öga. Här igenom ska James Bond ha hoppat i någon av sina filmer. Men tjockkusinerna hoppade inte. Vi tog istället spontanbilder.


Tjockkusinerna drabbades förstås av skidtrötta ben. Därför åkte ofta lätta blå backar. Gärna sakta-backar där vi kunde åka fräsa på och åka fort och känna oss duktiga. Och åker man riktigt fort och ser glad ut, så syns det inte att man är ful.


Tant smöråker. Kläderna är visserligen nya, men skidåkarstilen är införskaffad någon gång under förra århundradet.


Svårt skadad. Kanske lite för kroppsnära, men jag måste bara få visa den här. Vi blev pååkta eller rättare sagt påramlade. Cilla och jag stod prydligt och hämtade andan vid sidan av backen. Så ramlade en fransman säkert 10–15 meter ovanför oss och rasade sedan ytterligare 30 meter. Cilla hann hoppa, jag hann inte backa. Knät svullnade upp och sedan denna fina lårkaka. Jag grät faktiskt en skvätt. Den rasande fransmannen reste sig och frågade "Ça va?", satte sedan på sig skidorna igen och drog. Annars var vi friska. Förutom Cilla då förstås som hade en svår, nästan dödlig, förkylning. Oj, så hon fräste.


Men med öl eller vin chaud blev allt bra igen. Afterski botar såväl lårkakor som dödliga förkylningar. I alla fall temporärt.


Val d'Isère by night. Byn var julpyntad och fin. Men vi var inte ute slarvade på kvällarna alls. Vi var helt enkelt för skidtrötta. Höjdpunkten på kvällen var när jag drog ner byxorna och visade dagens färgskiftning på lårkakan. Då skrattade min kusin, högt.