Omelett för en sur sportfåne

Packar upp sura och svettiga träningskläder till Idrottsgalan och tycker att det passar bra. Gör en omelett och hoppas att den smittar av sig på humöret. Istället gråter jag en skvätt över Christoffer Lindhes prestation, han som vinner Sportspegelns pris. Han blev överkörd av ett tåg 2006. Två år senare tävlar han i Paralympics i simning, utrustad med endast en arm.
Flinar dock åt Robert Gustavsson, men tycker Gunde skrattar lite löjligt mycket och pratar för mycket dalmål.
Röstar på Jonas Jacobsson som vinnare av Jerringpriset. Tycker att Kallur skulle ha vunnit istället för Kalla, inte bara för att hon pratar dalmål, inte bara för att hon är från Falun, inte för OS-fallet utan för världsrekordet. Och för att hon verkar så rar, vilket i och för sig Kalla också verkar. Men i alla fall.
Undrar vad sjutton Ranelid, min senaste läsupplevelse, surrar om. Han är verkligen helt galen och skriver böcker som jag inte gillar. Eller i alla fall en bok, som jag bevisligen inte gillar.
Applåderar åt Stavros Louca, som är prisutdelare för Årets prestation. Men jag tycker Stavros Louca själv skulle ha guldmedalj för sina fina prestationer i skolan.
Tänker på vad jag skulle ha sagt om jag var prisutdelare som Elisabet Höglund. Jag skulle ha det burrigaste håret i mannaminne och säga nåt i stil med: jag har ju varit en ganska sopig handbollsspelare en gång i tiden (och dra upp kjolen för att visa ärret på knät som bevis, jag tror bevis är viktigt). Idag åker skidor men brukar bli överkörd (dra upp kjolen igen och visa markeringen efter den snart borttonande lårkakan, dessa två kjoluppdragningar blir sedermera omskrivna som "kjolchocken" i media). Åker skridskor i klubb eller med morsan om det inte är för halt, tränar på Worldclass till toktechno tillsammans med Mmm och gör en massa mål då jag spelar tanttennis på onsdagar ...
Det kunde nog, trots allt, ha blivit ett ganska fint och sportigt anförande.