Amatörmässig insats som storhandlare

Att säga att jag storhandlar på stormarknad är att ta i. Jag handlar blygt, i ren förskräckelse. Jag har tagit bilen till Sickla och varför inte handla några saker, när jag ändå är där. Jag är annars lite rädd för sådana här stormarknader. Gör alltid fel och känner mig fel.
Först går jag in i affären utan kundvagn, lite amatörmässigt. Vagnarna står ju utanför och tigger pengar, eller i alla fall ber om ett mindre lån. Det gör de minsann inte på min bästa affär i stan. Där går luften ur däcken på vagnen om den kommer för långt ifrån affären, mycket smartare. Jag pratar förstås om Klippet. Men nu är jag på Ica i Sickla. Måste öppna mina sinnen, tänka om, tänka nytt. Stormarknadsproffsen fumlar inte med några mynt som jag gör för att få loss en vagn. De är förstås utrustade med en liten plastflärp som de stoppar i myntfacket istället. En plastflärp som de förärats med, efter lång och trogen storhandling i affären.
Där inne är en massa tanter med långa matlistor som elegant styr kundvagnen och gubben mellan hyllorna. Ibland är gubben bara kundvagnschaufför, ibland hjälper han till. En förare, en kartläsare. De styr snabbt, tvekar inte. Hittar allt, överallt. Plötsligt tvärnitar de framför en hylla och lyfter ner stora, stora förpackningar. Fem kilo köttfärs, tio kilo tvättmedel, en bal skithuspapper. Allt hamnar i den lika stora stora kundvagnen. Utbudet är inte stort, det är bara mycket. För mycket. Men konstigt nog är det inte särskilt billigt, om man jämför med Klippet.
De riktiga stormarknadsproffsen har förstås Ica-kort och plast- eller tygkassar som går att återanvända med Icas logotyp tryckt på. De kör direkt ut till bilen med en överfull vagn och två drickabackar där under.
För mig går det dåligt. Ofta när det utbudet är så här mycket, tappar jag sugen. Vill inte ha. Vill inte köpa. Till slut smyger jag ut med en jättestor papperspåse med en halv falukorv i.