Jag förlorar gärna

Blir nog ingen tennisstjärna trots allt. Kan nog aldrig leva upp till mitt specialtennisalias Ulla McEnroe.
Cecilia Frode var också tennisspelare i sin monoglog, En stjärt på himlen. Hon gillade att spela tennis. Hon gillade bollarna extra mycket. Just för att de kom tillbaka till henne. Och kom de inte tillbaka, så låg de bara och väntade på att hon skulle plocka upp dem. Bollarna kunde hon lita på, men på inte människorna. Skumt. Eller en smarttänkt metafor.
Idag kunde jag inte lita på bollarna, alls. Bara ett fåtal gick över nät. Och de få som gjorde det for käpprätt åt skogen, långt bortom alla vita linjer. Åt ett helt annat håll än vad jag hade smarttänkt. Undra just vad det betyder.
Advokaten hade vinnarskallen på idag när vi spelade dubbel tillsammans. Och det gör att jag helt tappar lusten. Kanske är jag världens sämsta kämpare, jag förlorar gärna. Eller så är det då jag inser att tanttennis i Salk-hallen klockan 19–20 på onsdag inte liknar Wimbledon någonstans. Och att jag inte är Ulla McEnroe. Fast jag vill.